Har man någon gång anställt någon, blir man aldrig av med honom.
Ack ja, här kan vi tala om en självuppfyllande profetia. Undrar hur många som skulle kryssa för detta om SIFO gjorde en undersökning....
Både som förtroendevald och senare företagsledare har jag hört dessa argument upprepas av folk som definitivt borde veta bättre.
Det stora missförståndet om LAS är att en arbetsgivare är tvungen att följa turordningsregler oavsett position på företaget.
Detta missförstånd utnyttjas friskt i debatten, men sanningen är att turordningsreglerna bara gäller om det är likvärdiga arbetsuppgifter, inte om det står mellan tex en gammal verkstadsarbetare och en ny på säljavdelningen. Och idag får företag med mindre än 10 anställda undanta 2 personer från turordningsreglerna.
En annan stor klagopunkt är att arbetsgivaren måste förhandla med facket innan uppsägningar. I detta fall betyder förhandla inte förhandla, det betyder enbart underrätta om vem/vilka som sägs upp och skälen till det. Är skälen till uppsägning så oklara och grumliga till varför någon sägs upp att arbetsgivaren inte vill uppge dem, kanske man kan konstatera att han bör fundera en gång till.
Arbetsrätten kom till just för att arbetsgivare inte skulle kunna ge folk sparken av rent godtycke, för att någon anses obekväm för att de påtalar brister i arbetsmiljön, har okynnet att de vill bilda familj, kräver en skälig lön för sin insats eller inte går med på obetald övertid.
Nånting säger mig att insatser på säkerhet helt plötsligt skulle bli för kostsamma och företagsvård skulle försvinna när folk som blir sjuka kan ersättas med rätt svepskäl.
Varför har vi dessa lagar egentligen? Vore det inte bättre att ha en konstant tillgång på ett underbetalt proletariat som finns till hands för att snabbt kunna hoppa in vid behov, moderaternas Edvard Unsgaard ger ju sin bild av det perfekta samhället på Facebook, medan jag snarare rekommenderar Steinbeck´s klassiska "Vredens druvor".
Nej, tidigt, mycket tidigt i December-kompromissen 1906 bestämde kloka män och kvinnor från alla tre sidorna, arbetsgivare - arbetstagare - politiker att Sverige inte skulle gå den vägen. Inte heller skulle vi följa östblockets väg, utan den väg Sverige skulle gå var genom förhandlingar, kompromisser och ömsesidig respekt. 1928 års lagar, bildandet av SAF och LO, Saltsjöbadsavtalet fortsatte denna väg.
En anställning enligt den modellen är ingen ensidig sak, där allt handlar om från arbetstagarens sida att få maximal ersättning för minimalt jobb medan arbetsgivaren vill ha maximalt jobb för minimalt ersättning.
I vår modell är en anställning ett avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare där båda parter har rättigheter och skyldigheter. Att detta avtal inte kunnat se exakt lika ut i ett norrländskt sågverk 1915, ett storjordbruk i Skåne 1935, ett kraftverksbygge i Norrland 1955 och för en konsultbyrå i Stockholm 2009 har parterna varit ense om och kompromisser och nödvänliga ändringar också gjorts.
Detta har i 100 år haft till följd att företagen fått tillgång till trogna och lojala medarbetare som känt trygghet och stolhet för sina arbeten och både vågat och kunnat utveckla och utbilda sig till förmån för företagen. Detta är ett av de största skälen till Sveriges senaste 100 års stora välstånd, som nu nästan desperat försöker raseras av obskyra högerkrafter som inte ens skyr att ta in den notoriskt ökände Karl Rowe som hjälp under senaste Almedalsveckan.
I Världsbankens Doing Business in 2009 - Removing Obstacles for Growth placerar sig Sverige på en sjuttonde plats av 181 jämförda länder när det gäller en sammanvägning av elva olika indikatorer över hur enkelt det är att bedriva näringsverksamhet. Med tanke på världsbankens politiska sammansättning och åsikter kan absolut inte någon påstå att Sverige fått den höga placeringen lättvindigt
Vi har en oerhört hög ungdomsarbetslöshet. Om vi bara avskaffar anställningstryggheten så kommer ungdomarna att få jobb.
Ett ofta upprepat påstående från Timbro högern och dess mer oseriösa megafoner. Om man följer debatten märker man att de mer seriösa debattörerna från högersidan håller sig lite borta från att använda det påståendet fullt ut.
Om "Erlandssons Mekaniska" skulle kunna säga upp 3 50-åringar på direkten och anställa 3 20-åringar förändrar det bara ålderstrukturen på företaget och ålderstrukturen på de inskrivna på AF, inget annat.
Likaså har myten om att ungdomar konstant sparkas på grund av Las punkterats genom en undersökning som klart visade att färre än 2,5 procent av de arbetslösa ungdomarna har blivit arbetslösa till följd av situationer där Las kan ha spelat in.
Med en arbetslöshet på 10% finns det inget att tjäna på att bara göra rockader, då måste något annat till. I brist på kraftfullare åtgärder för att få fart på hjulen igen tror jag Handels idé om att "återinföra möjligheten för anställda över 60 år att få deltidspension under förutsättning att arbetsgivaren anställer en ung person, mellan 18 och 24 år, på heltid" är en väg att gå. Men mer stimulanser behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar