Vad gick fel ?

Hur kunde vi gå från ett samhälle som på 60 och 70-talet på allvar menade att "alla skulle med" till ett utpräglat 2/3 dels samhälle där offentlig sektor definieras som tärande, de som inte är inne i arbetslivet tillhör utanförskapet och utförsäljningen av statens egendomar applåderas hejdlöst, skattelättnaderna är störst för de som tjänar över 30 tusen och för att få full effekt av rot-avdraget skall du ha en månadslön på över 27 tusen.

Svaret på den frågan är att den som styr debatten och definierar problemen/frågeställningarna också får makten över samhällsklimatet. Jag varnade för detta redan på 80-talet. Den så kallade Timbro-högern har sedan slutet av 70 talet varit lysande på detta område. Timbro har givetvis både haft direkt hjälp från USA med folk som arbetat/stöttat Timbro, samt varit en liten del i en mer allomfattande tankevridning åt höger.
De som skulle varit Timbros motvikt försvann ned i ett djupt svart hål någonstans i slutet av 80 talet. Ingen tog tag i debatten och formulerade vänsterns definition på samhällsproblemen, som jag ar ganska övertygad om egentligen inte är samma som högerns = att de välbeställda borde tjäna ännu mer.

Ingvar Carlsson som jag personligen ändå tycker hade en ideologisk bas, hamnade i ett statsfinasiellt ekonomiskt träsk under sin regeringstid och kan väl knappast beskyllas för att han fick händerna fulla med både det och oförtjänt mycket skäll av olika delar av rörelsen. Dock efterträddes han av ett kommunalråd från Katrineholm som var duktig på ekonomi och som i sin tur efterträtts av en tuggumituggande 52 åring som gillar att titulera sig tjej. Suck.
En eloge i alla fall till Maritha Ulvskog som kämpat på i många år, dock har hon nu dragit iväg till Bryssel.
LO gav oss Stig Malm, som jag kan känna försökte diskutera politik, även om fittstim och betonghäck kanske inte var så väl valda ord. Dock fick han falluckan 1993 efter godkänt några fallskärmar och efterträddes av Bertil Jonson 1994-2000 (någon som vet vad han gjorde de 6 åren, eller sade....??) Den fackligt politiska avdelningen stänger vi ned med undersköterskan Vanja Lundby-Wedin från Enskede som verkar anse att hålla tyst, rösta med de andra och fortsätta i de gamla hjulspåren är ett bra sätt att sköta sitt uppdrag.
Lars Engqvist var ett namn jag själv trodde på under 90 talet, med sin bakgrund inom media och en viss uttalad ideologisk grundton, men efter att ha vikarierat för Göran Persson försvann han till Sveriges television 2005 för att inte höras av mer.
Ett annat namn ur högen som kanske kunde gjort något är Jan Guillou, som dock på senaste tiden verkar tittat upp från spion och riddar-romantiken och noterat det svenska samhället utanför östermalmslägenheten och gården i Roslagen. (Dock skall Guillo ha cred för många och bra inlägg i andra debatter, palestinafrågan, olika rättsdebatter m.m.)
Jag drar ett streck här.

Min tes står fast, vänstern släppte problemformuleringen, och vi fick ett samhälle där risken för att det kan bli oroligheter under semestern i Thailand är enormt mycket viktigare, än att den statligt definierade fattigdomen hos svenska barn ökat från 11% 1996 till 15% tio år senare.